Prayer for the weekend
Pust.
Årets jobbiga skolvecka har nu tagit slut och helgen ska jag stasa på att inte göra så mycket. Bortsett från att sticka, läsa, ta in hästar, ge eftermiddagsmat och kvällsmat, börja och göra klart porträttet och lite annat smått och gått. Man kankse skulle ta och börja med idrottsuppgiften också? Neej, vecka 46 is way ahead.
Det känns som om veckan bara försvunnit (vilket den visserligen har - i läxor och provpluggande). Det enda jag hunnit göra är att börja med ett par nya muddar, 5:e påbörjade paret i höst??? Vi får se om det här paret blir klart. Just nu stickar jag bara för att ha något att göra när jag tittar på tv, och garnet - eller snarare tråden som skulle passa bättre till virkning är duvblå i en mörk nyans. Duvblå... Jag tänker bara på fågelbajs i håret, duvbajs. Aja, det kan nog vara fint på sitt sätt.
Dagen har varit ganska konstig. Det började med att jag glömde min mobil hemma, mamma försökte få tag på mig genom att skicka sms till Kinna. Det ena konstigare än det andra. Men vi fick oss iallafall ett gott skratt på bilden efter matten, och det var väl tur eftersom att ett gott skratt ska förlänga livet. Kanske jag får leva i några timmar extra nu? Den frågan går visserligen inte att besvara, men det kan ju alltid vara trevligt att tänka att man får leva lite längre. Sedan åkte jag hem, tittade i fotoalbum och skrattade lite mer. Plockade på mig mobilen och åkte till stallet för att ta in hästarna. När jag ska cykla hem glömmer jag mobilen igen... Så han får sova i sadelkammaren inatt, mjukt och gosigt i min vinterstalljacka som är rejält vaderad. Det kunde varit värre, jag kunde ju ha slängt in den i tvättmaskinen som jag gjorde med min lillebrors förra månaden. Det kändes hemskt, och ännu hemskare när han inte blev arg utan bara ledsen och... Gaaah, happy toughts...
I'm going to London! weei weei, och lite mer omg, hur ska detta sluta? Jag med två andra personer som själva säger att deras engelska är usel. Det är JAG som ska föra konversationen... Övning ger färdighet, och en del fjärilar i magen. Det är ganska konstigt när man ställt in sig på att det är en halv evighet, bläddrar i kalendern och inser att det bara är 8 dagar kvar. Jag har inte ens någon resväska!
Årets jobbiga skolvecka har nu tagit slut och helgen ska jag stasa på att inte göra så mycket. Bortsett från att sticka, läsa, ta in hästar, ge eftermiddagsmat och kvällsmat, börja och göra klart porträttet och lite annat smått och gått. Man kankse skulle ta och börja med idrottsuppgiften också? Neej, vecka 46 is way ahead.
Det känns som om veckan bara försvunnit (vilket den visserligen har - i läxor och provpluggande). Det enda jag hunnit göra är att börja med ett par nya muddar, 5:e påbörjade paret i höst??? Vi får se om det här paret blir klart. Just nu stickar jag bara för att ha något att göra när jag tittar på tv, och garnet - eller snarare tråden som skulle passa bättre till virkning är duvblå i en mörk nyans. Duvblå... Jag tänker bara på fågelbajs i håret, duvbajs. Aja, det kan nog vara fint på sitt sätt.
Dagen har varit ganska konstig. Det började med att jag glömde min mobil hemma, mamma försökte få tag på mig genom att skicka sms till Kinna. Det ena konstigare än det andra. Men vi fick oss iallafall ett gott skratt på bilden efter matten, och det var väl tur eftersom att ett gott skratt ska förlänga livet. Kanske jag får leva i några timmar extra nu? Den frågan går visserligen inte att besvara, men det kan ju alltid vara trevligt att tänka att man får leva lite längre. Sedan åkte jag hem, tittade i fotoalbum och skrattade lite mer. Plockade på mig mobilen och åkte till stallet för att ta in hästarna. När jag ska cykla hem glömmer jag mobilen igen... Så han får sova i sadelkammaren inatt, mjukt och gosigt i min vinterstalljacka som är rejält vaderad. Det kunde varit värre, jag kunde ju ha slängt in den i tvättmaskinen som jag gjorde med min lillebrors förra månaden. Det kändes hemskt, och ännu hemskare när han inte blev arg utan bara ledsen och... Gaaah, happy toughts...
I'm going to London! weei weei, och lite mer omg, hur ska detta sluta? Jag med två andra personer som själva säger att deras engelska är usel. Det är JAG som ska föra konversationen... Övning ger färdighet, och en del fjärilar i magen. Det är ganska konstigt när man ställt in sig på att det är en halv evighet, bläddrar i kalendern och inser att det bara är 8 dagar kvar. Jag har inte ens någon resväska!
Kommentarer
Trackback
