Just nu vet jag inte riktigt vad det är med mig, men på bildlektionerna sitter jag och... det går inte bra, och jag känner hur jag vill gå och gömma mig och gråta en skvätt. Det blir bara skit, jag kan verkligen inte måla koloristiskt. Jag hatar när färgfälten inte flyter samman, och nu ska vi måla ljuset och få fram olika ytor. Det blir ju inte mycket bättre av att det är självporträtt, tre stycken i gråskala. Det är väl tillräckligt grått som det är? Usch, jag känner hur halsen snörper ihop sig och underläppen rycker till lite då och då. Det kankse är dags att gråta en skvätt, jag har inte gråtit på ett helt år. Samma sak då, fast då grät jag när jag bäddadde min säng. För att mamma hade tagit mina lakan och bäddat med i min lillebrors säng. Jag var arg, och bäddningen blev ful, lakanen var fula, och underlakanet var såklart för litet så jag fick gå ner och hämta ett nytt, som också var för litet. Vid det laget stortjöt jag och skakde i hela kroppen.
Nu är det väl bara att vänta tills det brister, vi får se hur lång tid det dröjjer.